Fredag

Tänkte att jag skulle köra en sån där hissa & dissa som Rix MorronZoo har, fast utan dissen. Det var ju så att jag som vanligt tittade på Grey's Anatomy igår. Det är nog den enda serien som verkligen, tja, jag vet inte.. Berör, men samtidigt är rolig och tar upp sådana saker som faktiskt är rätt aktuella. Nu menar jag ju givetvis inte olyckorna och operationerna på sjukhuset, utan alla människornas känslor och tankar. Händelser i privatlivet, ja allt. Det är en serie som verkligen underhåller. Måste säga att jag nästan höll på att fälla en och annan tår igår. Meredith (alla som följer serien vet vad jag pratar om nu) som dejtar två killar samtidigt för att kunna lista ut vem hon ska välja, valde äntligen igår. Och då kom jag att tänka på det, att tänk så många gånger här i livet vi tvingas att välja. Vänster eller höger? Vilket är rätt? Vad händer sen? Som hon sa: Att hon vet att hon egentligen väljer fel, men det är det som är rätt. Ibland är det man väljer rätt, fast det egentligen är så fel. Och hur ska man egentligen kunna veta? Det är i valet och kvalet. Som med Meredith då, hon valde Shepherd, fast hon vet att FInn är bättre för henne, men saken är den att Shepherd är den rätta. Och det rätta kan man inte vika ifrån, även om det gör hur ont som helst att välja den vägen. Hela livet består av en massa hinder och en massa vägar att välja. Vår uppgift är nu att genom erfarenheter, praktik och teori kunna avläsa alla dessa vägskyltar och tillslut hitta den där vägen, som leder oss hem.

Latin idag, eski teski täää. Orkade inte riktigt med det, men jag var kvar ändå och kämpade på som den kämpe jag är. Vet inte heller riktigt varför jag skriver om det, jag hade ju en massa andra lektione rockså, men det är väl helt enkelt så att jag inte har någonting annat att skriva om. Det är ganska tarvligt om nyheter nu. Det ändå som har hänt är att min lille broder bröt benet i söndags. Tradigt värre, lider med dig. Men du ska få den bästa vården av mig, för jag är snäll och tar hand om folk! Syster Florence, javisst!

Var även på körskolan idag. Har bara en lektion kvar imorgon! Skönt, men sen är det ju pärmar och körning som gäller. Men det fixar sig.

Om exakt en vecka fyller jag 18 år! 18 jävla år. Var tar all tid vägen? Jag vill inte bli äldre. Jag vill fortfarande vara liten ( med liten menar jag inte min längd utan i ålder). Jag vill inte ha något ansvar. Jag vill inte. Men ändå vill jag. Det är lite blandad känslor.

Nu ska jag i alla fall sluta skriva här för jag orkar inte mer. Jag ska istället återgå till mitt tetris-spelande eller någonting annat roligt.  Hasta lavista!

Har precis gjort klart simarbetet och borde egentligen börja med engelskan. Men på något vänster känner jag att jag inte riktigt har orken till det... Känns som allt liv sugits ut, för det har hänt för mycket nu, på för kort tid. Aldrig någonsin att jag kunde tänka mig detta om lilla, vackra Ängelholm. Aldrig någonsin att det skulle kunna ske. Men verkligheten hinner ofta ikapp en. Ingenting är som man tror. Ingenting är som det har varit.

När vi firade nyår så gav jag åter igen samma nyårslöfte som jag ger varje år. Det är säkrast så, för det är ett löfte jag åtminstonde kan hålla. "Jag tänker göra detta året lika bra som det förra, om inte bättre". Det är mitt nyårslöfte. Men detta året har inte börjat bra. Inom loppet av två månader har vi drabbats av två förluster. Kanske inte jag på samma sätt som många andra. För personerna har inte varit i min närhet. Men det blir ändå så att man tänker till lite extra. Speciellt när det är personer i samma ålder. Hur kan man tycka att livet är så kasst? Livet är ju underbart! Visst, det har ups and downs, men det hör till! Det kan inte alltid vara bra. Det ska inte alltid vara bra. Tänk om det hade varit det. Hur kul hade man då tyckt det var när det gick riktigt bra? Om man aldrig fick känna nederlaget. Då hade man ju aldrig lärt sig hur det känndes att faktiskt lyckas.

Det är hemskt att sådant kan ske, och när man hör det, blir det en chock. En chock som tröttar ut en, som verkligen suger musten ur en. Men en sak är säker. Hur dåligt man än mår och hur dåligt livet än kan verka. Så blir det alltid bättre. Lyckan finns där för alla. Det gäller bara att hitta sin egen väg. För allas väg är olika och det går inte att åka snålskjuts på någon annan. Men när man sedan nått fram, då får man känna hur jävla gött det är att faktiskt vinna sitt race!

Det är lördag, hemma hos mig råder full väntan på vem som ska vinna melodifestivalen. Enda anledningen till att vara uppspeedad är att ett visst band som Frida tycker är väldigt bra deltar. Ett band som är bland de band som skapat Fridas musikintresse. Bandet The Ark. Efter domarnas röster ligger de etta, men mycket kan fortfarande hända. Mitt hjärta slår i minst 260 och är påväg ut ur kroppen. För just nu känns det som att jag är med och deltar, med The Ark. Det är en tävling, det är vi som ska vinna. Och gör vi inte det är vi nollor. Det är en tävling, vi ska vinna.
  Kristian Luuk börjar läsa upp tittarnas poäng, efter de lägsta poängen har The Ark fortfarande inte fått några poäng. När de sista poängen ska delas ut har de inte fått några poäng av tittarna. Men där kommer de. Högsta poäng! The Ark vinner och åker till Helsinki! Det är fantastiskt! Jag är i extas. Jag har vunnit, vi har vunnit, vi har nått vårat mål. För en gångs skull så gör svenska folket rätt. Jag kommer ihåg hur mycket jag kristiserade svenska folket förra året när de skickade en viss Carola. Det var inte trevliga inlägg i den gamla bloggen då. Men nu är jag bara så nöjd så det är inte klokt. Vi ska till den stora finalen. Och det bästa är ju endå när Ola Salo går förbi Carola och missar att ta emot sångfåglen så någon av de andra killarna i bandet får ta den istället. Sen idag så läser jag att Carola går till attack mot SVT och The Ark. "ola gick rakt förbi mig och jag fick inte sjunga min senaste låt i festivalen"... Buhu, so what? Din stund i rampljuset är över, du är inte längre i centrum. Jag tycker det är dags att ta sig en liten funderare och tänka efter ifall det är dags att pensionera sig nu. Det är THE ARKS era nu!

Nu ska jag återgå till Timo Räisänens vackra stämma. Adios amigos!

Det känns inte helt lätt att leva just nu måste jag säga. Känns som jag har hundra saker och projekt på gång som måste göras. Det är skolan, jobbet och fritiden. Var har livet tagit vägen? Eller är det detta som kallas livet? För i så fall så måste drastiska ändringar göras! Jag orkar ju ingenting längre! Har blivit som min morfar och kan ta en eftermiddagslur och ändå sova lika gott på natten. Jag somnar verkligen hur lätt som helst. Var har jag blivit av? Innan var jag super pigg och verkligen sprudlade av energi. Men den är som bortblåst! Och när jag endå klagar så är jag ju faktiskt fortfarande förkyld. Har varit kass i två veckor nu. Det är inte det roligaste som finns ska jag säga.

Men vad har då dagen bestått av? Jo,  jag har varit i skolan och slitit som ett djur... Sen har jag jobbat nere på badhuset och börjat undra över hur många timmar jag egentligen har spenderat i detta skit badhus.. Efter detta besökte jag min mamma på hennes jobb och åkte hem med henne för att sedan avnjuta en delikat måltid bestående av makaroner och köttfärssås. Sedan bar det ut med hunden och sen kallade svenska böckerna på mig, då jag har prov i renässansen på onsdag... ÖRK!

Och nu har jag då hamnat här, bara för att inspirera er ( om ni finns! ) med mina tankar och upplevelser. Eller rättare sagt, jag skulle kolla tågtabellen och insåg att jag faktiskt hann skriva ett inlägg här innan jag ska gå och lägga mig, vilket är..........NU!     / Adios!

Söndagen har väl varit som alla andra söndagar de senaste åren. Jag har bara tagit det lugnt och inte gjort ett dugg. Det brukar bli så. Jag förstår inte var alla människor får orken ifrån. Jag är ju trött jämt! I alla fall så har jag pluggat lite inför Svenska provet. Inte det roligaste man kan spendera en söndag med, men så är det. Har för övrigt bara tittat på tv annars. Måste verkligen slå ett slag för Playa del Sol! Detta programmet är så sjukt roligt! Och imorgon börjar Hundra höjdare vilket jag också strongt ser fram emot.
  När jag endå håller på att slå slag för saker så måste jag ju nämna Musiken! Ett tag var den borta ur mitt liv, kändes konstigt, men jag hade liksom inte riktigt orken att lyssna på musik heller. Nu har jag lyssnat väldigt mycket på Lars Winnerbäck och gud vad bra han är! Lyssnade också på Håkan Hellström i morse och musiken är verkligen, verkligen tillbaka. Jag säger bara det att bakgrundsmusik till livet, det hade inte varit helt fel!