Fredag

Kom på en sak till jag funderat på! Vilken färg får egentligen en smurf om den stryps? Alltså, man brukar ju först bli röd och sen blå för att sluta i lila, när man inte får luft. Men en smurf är ju redan blå! Hoppas det steget över för att smurfen redan är blå eller ändrar de helt enkelt inte färg?

Nu känner jag tyvärr ingen smurf som jag kan testa på, inte för att jag skulle vilja vara en smurfdödare, men kanske ett ofarligt test kunde ligga nära till hands...

Om någon har en teori angående denna tanke, hör av er. Jag är tacksam för svar!

Efter julklappsfirande mm har jag börjat fundera. Dessa tankar har kommit till mig i form av en Dvd-box med C/O Segemyhr. Hur skulle min familj fungera om vi helt plötsligt hyrde ut ett rum till en främmande person? Nu får vi tänka bort att vi inte har något utrymme att hyra ut, det är bara en tanke. Hade detta lett till en kulturkrock? Hur hade vår relation till en inneboende blivit? Fast den största frågan hade kanske varit: Vad för människa hade ansökt om rummet? Tänk om det hade blivit en fet gubbe på 55+ som säljer sill och spelar pingis! Kanske hade denna gubbe rest jorden runt i jakt på alla olika sillsorter som finns? Han hade varit väldigt begåvad inom sillindustrin och kunnat allt möjligt om fisk. Nåja, det var bara en tanke.

Ja det var sannerligen en rolig syn som mötte mig och mina kära päron på vårt lilla äventyr till grannlandet Danmark. Överallt, vart vi än gick kom små, tjocka, smala men framförallt korta människor gående. Kanske tycker ni detta låter som en vanlig händelse, men ack nej! Ni har fel kära vänner. Faktum är att alla dessa människor var kortare än mig! Nu kanske jag borde relatera till min längd (1.63 m) vi säger inte mer om saken. Detta var en fantastisk syn! Kanske var det så att invånarna i Lilleputt-land var på studiebesök i Danmark? Det kan ju inte ha varit en tillfällighet att alla åkte dit på samma gång?

Sannerligen var detta en underhållande dag, men små människor i huvudrollen. Nu tror jag att jag ska forska vidare på huruvida lilleputt-land verkligen finns, om jag i så fall kan ta mig dit och hur jag ska göra mig till deras härskare...

Blev utmanad av min kära vän i England. Brukar dock inte fortsätta sådant, men visst. För din skull gör jag detta. Här kommer alltså fem saker jag är stolt över, utan inbördes ordning. Varsågod Sofia.


1. Mig själv
2. Min bror som är en av de mest glada människor jag känner. Sånt humör får man leta efter.
3. De andra i familjen (stofilerna) som lyckats uppfostra mig
4. Min vilja
5. Min  mormor


Verkligen svårt att komma på saker när man väl sitter här. Kanske är det så att jag egentligen är mest stolt över mig, Narcissus som jag är. Dock kan jag uppriktigt sagt säga att dessa fem punkter gör mig mycket stolt.

Just det. Behöver inte säga mycket mer än vad rubriken säger, för jag tror de flesta förstår vad jag menar. Saker som egentligen borde göras idag, men som kan skjutas upp, skjuts upp istället för att göras. Kanske är jag lite av en hycklare för jag brottas med min vilja att bli färdig med saker, samtidigt som min lättja säger åt mig att strunta i det och vänta en dag till. Hamnar man i detta mönster gillrar man lätt en fälla för sig själv som är svår att komma från.

Kanske är det lika bra att dela upp de saker som måste göras och ta en bit i taget isället för att gå på hela kakan direkt? Hursomhelst ska jag hyckla lite till och försöka strunta i det jag ska göra, men ändå försöka få mig att göra det. Förvirrande? Självklart.

Vad hände med alla telfonkiosker i Sverige? Och de i min lilla stad? Den vid parken är sedan länge borttagen och den vid stortorget, den gamla rikstelefonen är förstörd, men står kvar. Med sin forna prakt och stolthet från gamla glansdagar försöker den bära upp historien, men faller antagligen snart.

Varför tar vi bort dessa telefonkiosker? Dessa kulturella arv som speglar en svunnen tid? Det är nog själva känslan jag saknar. Tänk så mysigt när man bara kunde gå och ställa sig i en telefonkiosk och ringa ett "mottagaren betalar" -nummer. Det var tider det. I alla fall tycker jag vi borde satsa mer på telefonkiosker igen. De är en modefläck som inte borde suddas bort. Vi borde göra som våra vännr engelsmännen och skaffa dem i lite fräcka färger. Det var nog en av höjdpunkterna i London, och att träffa Soffan då också självklart. Nej, mer telefonkiosker till världen och Sverige säger jag!



å

Ja folk, ni hörde rätt. Det är mitt liv just nu, att se ut som en halv hamster.. Nu har äntligen den sista visdomstanden opererats ut. Dock gick ju inte själva uttagandet speciellet bra. När tandläkaren delat tanden tappar han en halva rakt ner i mitt svalg och det är inte så lätt att hosta upp den när man ligger med massa händer och verktyg i munnen. Istället för att ta väcka allting från min käft säger de till mig att ta fram tungan. Hade jag gjort det helt hade tanden åkt rakt ner i halsen, vilket den tillslut gjorde. Så nu går jag omkring med en halv tand i magen, om den inte kommit ut redan då.. Hmm.. I alla fall fick jag sticka till akuten för att checka så den inte hamnat i lungan, vilket läkarna inte trodde.

Min hamsterkind och jag tackar för oss.

Några gånger i veckan tar jag tåget till skolan för att utföra min uppgift: att vara social mot mina kompisar och lyssna på föreläsaren. Ingenting av detta är egentligen särskilt intressant (mer än att vara social) och det är inte många saker som känns upplyftande när man står på perrongen, redo för att åka iväg. Man vet att tågresan kommer vara densamma. Vägen, träden, folket, ja allt är detsamma som dagen innan. Mönster och rutiner följs. Konduktören kommer och vill se månadskortet som man betalat dyra pengar för. Men ibland så blir man överraskad, ibland bra överraskningar, ibland dåliga. De dåliga innefattar två timmars försening på tåg. Det bra och roliga är när man hittar huvud på spåret!

Okej, det är kanske inte är snällt att säga så om en stackars hjort som fått sätta livet till. Men det ser ganska roligt ut när det ligger ett hjorthuvud på spåret, perfekt avhugget med tungan ut ur munnen. Den dagen var jag riktigt upplyft och lycklig när jag senare gick mot skolan. Men ack, ej mer har jag sett detta huvud. Kanske är det uppätet av en kråka eller nått. Kanske fick det ben och försvann, vem vet?

Hittade en bild som jag fotograferade för ett tag sen utav mycket humoristiska skäl. Humorn i denna löpsedel är så slående att jag nästan vek mig dubbel av skratt.

"Ernst i blodigt djurdrama" Chockad: Katten blev sönderslagen.

För att komma till Ernst försvar så har jag faktiskt inte läst artiklen och tänker inte göra det heller. Men att en sådan sak ens får lov att bli kallad nyhet känns en aning makabert. Kan det vara så att Ernst varit ur rampljuset ett tag och faktiskt ringer in själv till tidningen för att meddela det hemska som hänt? Eller är det så att det finns ett team som hela tiden följer Ernst vart han än går för att dokumentera hans dag? Då kan man ju fråga sig om Ernst betalar dem för att följa honom eller om det är frivilligt?

Frågorna är många. Här kommer bilden, med en chockad, uppriven Ernst.

Tvångsdricker te för att bli av med förkyldningen jag egentligen inte har (internt skämt). Jag hatar te. Det är äckligt och varmt och sticker i tänderna. Det är helt onödigt... Om man nu inte orkar göra varmt citronvatten med honung, för då lindrar teet halsen lite. Men som sagt, jag är inte förkyld.