Fredag

Okej, jag vill inte klanka ner på dem, men jag känner att jag måste. I dagens inlägg kommer jag behandla tanter.. Och inte vilka tanter som helst, nej tanter som tränger sig före i kön! Jag har sagt det många gånger och jag säger det igen, jag är ett offer. Jag stod där helt oskyldig, det var en torsdageftermiddag och mörkret hade lagt sig över vår lilla stad. Jag väntade på min tur precis så som man ska göra när man står i kö. Rätt vad det var smög sig en liten tant förbi mig. Hon trodde att jag inte såg henne, men hon hade fel. Jag harklade mig lite försiktigt och sade: Ursäkta! Efter att ha upprepat detta och praktiskt taget petat till tanten på henes axel x-antal gånger gav jag upp. Hon vägrade ställa sig i kö. Hon ignorerade mig totalt trots att jag t o m vidrört hennes axel. Jag har aldrig blivit så ignorerad förr, och definitivt inte av en tant. Tanter brukar gilla mig, vad hade jag gjort denna tant? Jag blev så irriterad att jag var tvungen att nämna händelsen här. När jag väl hittar tanten igen kommer jag tränga mig före henne, eller gör jag nått annat, men poängen är att jag tänker hämnas!                                                              
                                                                                      
I min ilska vill jag passa på att tacka en snäll simmares mamma som lät mig gå före i kön i fredags när jag handlat godis. Då jag endast skulle inhandla en vara tyckte hon jag kunde gå först. Än finns det kanske hopp för världen?                                                                                                                                                                     

Hela tiden jagar vi människor efter någonting. Det är någonting vi söker, vi vet inte alltid vad det är, men vi vet att det finns där. Idag började jakten på vem som ska springa ut först av oss studenter, när vi väl tar studenten då. Första deltävlingen där vi skulle samla poäng innefattade en utklädningsdag. Klassen var bagare. Tappra försök att utföra bargaryrket påbörjades. VI gjorde deg i kafeterian, bjöd på pepparkakor, sjöng "En sockerbagare" och stod bakom disken på "Sjöholms". Nu hoppas vi på det bästa, men vi vill inte springa först, utan bland de första. Vinsten är ju inte det viktiga...

Haha! Jodå, det finns ingenting viktigare än att vinna! Vi ska fan tommen inte ha kul! Kul är överskattat, vinna är det som gäller! Däför ska jag toppa laget till "Lussebandyn". Laget ska bestå av mig och fem innebandyspelare, för jag vill vinna, ingenting annat. Jag gör det inte för att det är kul eller för gemenskapen, nej jag SKA vinna. Jag hatar att förlora, det finns ingenting värre. Det är som man säger; Att vinna ett silver är att förlora ett guld.


God afton Sverige!

Märkte när jag åter kom hem efter en utomordentlig resa i Berlin märkte jag att en viss LITEN person kommenterat att jag inte var lika produktiv längre. Jag eraserer nu denna kommentar och berättar att jag inte har tappat min produktiva förmåga, utan att jag bara har varit bortrest. Jag har nämnligen (som jag nämt ovan) att jag precis kommit hem från Berlin där jag spenderat fem dagar med tyska gruppen. Mycket lärorikt och intressant då vi sett otroligt mycket, lärt oss och bara haft det superkul. Händelse #1 inträffade dock när vi landat på Kastrup och var påväg hem. Vi ser människor komma gående mot oss, alla har likadana kläder och rätt vad det är utbrister Dallan ( Dallo, The Dall, utw): "Det är ju Atlético Madrid!!"

Och mycket riktigt vad det så, där mitt i allt hamnade vi, en grupp på sex gymnasieelever påväg hem från en språkresa. Mycket underhållande när vi promenerar där bredvid stjärnor, diverse tv-kameror, journalister och fotografer springer runt fotbollspelarna. Vi elever, som redan vet vilka stjärnor vi är, fortsätter promenera tillsammans med laget utan att bry oss om fansen som står och vill ha autografer. Vi har inte tid att lämna våra egna namnteckningar så vi överlåter det jobbet till proffsen och beger oss hemmåt.

En mycket lyckad resa! Auf wienerznitsel!