Fredag

Nu när jag blivit äldre har jag insett den bistra sanningen. Jag kommer inte alltid vara ung, utan problem och inte känna till några andra i världen. Jag kommer lämna hemmets trygga vrå, bege mig ut i världen för att söka lycka. Att tiden går så snabbt visste jag väl, men har inte direkt velat tänka på det. Blir man för fixerad vid tiden glömmer man bort det man har och lever inte i nuet. Istället för att ta vara på varje litet ögonblick går man runt och är rädd för allt man inte hinner med och allt som går förlorat. Det blir som en besathett som genomsyrar varenda vrå av kroppen, varenda liten centimeter. Efter ett tag inser man att det inte funkar att hålla samma tempo som innan, man kommer kanske inte hinna med allt man velat, men kan komma mycket nära. Även om alla ens önskningar inte går vägen, upplever man under sin levnadstid så mycket mer, som är precis lika viktigt som den där nya cykeln. Efterhand växer man upp och inser att man har det ganska bra, eller dåligt, der beror på vilken livssyn man har, vilken levnadsituation man befinner sig i och vad man värdesätter. Ofta har jag gått runt och varit rädd för döden, det har blivit som en mardröm, ständigt sökandes mitt sinne, men det finns viktigare saker. Döden kommer vare sig jag vill det eller inte, men jag kan välja att ignorera den och ta itu med den när det är dags. Vi får inte glömma att ta vara på livet, vi får inte fler (om man nu inte tror på reinkarnation).

För att citera en mycket klok människa jag känner: Det är farligt att leva, man kan dö.