Ett kärt återseende
I min desperata jakt på kunskap bestämde jag mig för att ta en paus från religionspluggandet och lyssna lite på musik. Likt ett par lärkvingar bläddrade jag mig genom olika artister och fastnade tillslut för Robbie Williams. I detta ögonblick insåg jag att det var längesen sist han och jag tog oss tid för varandra och bara var. Det var ett kärt återseende som väckte många känslor. Mitt i all stress kan det vara skönt att bara koppla av, inse att det krävs en paus för att alla studier ska fastna och låta sig ryckas med i musikens värld. Åter igen känner jag den här mörka sidan krypa sig in på mig. Likt en dementor (ur Harry Potter) sugs min livsglädje och styrka ut. Jag blir tom, trött och nedstämd. Skolan tär på min kropp. Den känns onödig. Med dessa tankar märker man att man är rejält nerslagen i skoskaften och att man nog nått botten i de negativas hav, men det är då reservkrafterna sätts igång. Likt ett ångande lokomotiv drar de genom kroppen för att sprida energi och förmedla de positiva tankarna till alla kroppens vrår. Åter igen har de goda segrat, men hur länge till ska de orka stå emot? Hur länge ska de goda orka att besegra de onda i vår värld? Hur länge dröjer det, innan människan går under?!
