Fredag

Tänkte att jag skulle försöka diktera några rader här nu när krafterna börjar återkomma. Det lär inte bli någonting långt, jag har absolut ingen lust eller ork att skriva egentligen, jag känner bara att det är min skyldighet gentemot er andra små stackare att få delta i mina sprudlande visdomsord igen. 
   Efter att ha varit inlagd på sjukhuset i X antal dagar, gick det upp för mig hur många som egentligen tänker på mig och som bryr sig. Att det skulle kräva sjukhusbesök för att jag skulle förstå det, kanske inte var det bästa alternativet, men polletten trillade i alla fall ner. Tänk att det är så många som bryr sig om hur lilla jag mår. Tänk att det är så många som undrar och oroar sig. Jag visste inte att jag hade så många vänner. Det låter kanske hemskt, men jag har aldrig tänkt på det förr. Det jag vill säga ( i kortare ord än vanligt) är att man ska ta sig tid och tänka över hur man har det egentligen, och vara rädd om det man har, för man vet aldrig när man förlorar det. Man har så mycket mer än vad man tror och man ska vara rädd om det. Man ska vara lycklig för varenda liten vän man någonsin möter. Det är en lycka att få ha så goda vänner. Jag kan bara säga tack för all omtanke!