Fredag

Blev utmanad av min kära vän i England. Brukar dock inte fortsätta sådant, men visst. För din skull gör jag detta. Här kommer alltså fem saker jag är stolt över, utan inbördes ordning. Varsågod Sofia.


1. Mig själv
2. Min bror som är en av de mest glada människor jag känner. Sånt humör får man leta efter.
3. De andra i familjen (stofilerna) som lyckats uppfostra mig
4. Min vilja
5. Min  mormor


Verkligen svårt att komma på saker när man väl sitter här. Kanske är det så att jag egentligen är mest stolt över mig, Narcissus som jag är. Dock kan jag uppriktigt sagt säga att dessa fem punkter gör mig mycket stolt.

Just det. Behöver inte säga mycket mer än vad rubriken säger, för jag tror de flesta förstår vad jag menar. Saker som egentligen borde göras idag, men som kan skjutas upp, skjuts upp istället för att göras. Kanske är jag lite av en hycklare för jag brottas med min vilja att bli färdig med saker, samtidigt som min lättja säger åt mig att strunta i det och vänta en dag till. Hamnar man i detta mönster gillrar man lätt en fälla för sig själv som är svår att komma från.

Kanske är det lika bra att dela upp de saker som måste göras och ta en bit i taget isället för att gå på hela kakan direkt? Hursomhelst ska jag hyckla lite till och försöka strunta i det jag ska göra, men ändå försöka få mig att göra det. Förvirrande? Självklart.

Vad hände med alla telfonkiosker i Sverige? Och de i min lilla stad? Den vid parken är sedan länge borttagen och den vid stortorget, den gamla rikstelefonen är förstörd, men står kvar. Med sin forna prakt och stolthet från gamla glansdagar försöker den bära upp historien, men faller antagligen snart.

Varför tar vi bort dessa telefonkiosker? Dessa kulturella arv som speglar en svunnen tid? Det är nog själva känslan jag saknar. Tänk så mysigt när man bara kunde gå och ställa sig i en telefonkiosk och ringa ett "mottagaren betalar" -nummer. Det var tider det. I alla fall tycker jag vi borde satsa mer på telefonkiosker igen. De är en modefläck som inte borde suddas bort. Vi borde göra som våra vännr engelsmännen och skaffa dem i lite fräcka färger. Det var nog en av höjdpunkterna i London, och att träffa Soffan då också självklart. Nej, mer telefonkiosker till världen och Sverige säger jag!



å

Ja folk, ni hörde rätt. Det är mitt liv just nu, att se ut som en halv hamster.. Nu har äntligen den sista visdomstanden opererats ut. Dock gick ju inte själva uttagandet speciellet bra. När tandläkaren delat tanden tappar han en halva rakt ner i mitt svalg och det är inte så lätt att hosta upp den när man ligger med massa händer och verktyg i munnen. Istället för att ta väcka allting från min käft säger de till mig att ta fram tungan. Hade jag gjort det helt hade tanden åkt rakt ner i halsen, vilket den tillslut gjorde. Så nu går jag omkring med en halv tand i magen, om den inte kommit ut redan då.. Hmm.. I alla fall fick jag sticka till akuten för att checka så den inte hamnat i lungan, vilket läkarna inte trodde.

Min hamsterkind och jag tackar för oss.

Några gånger i veckan tar jag tåget till skolan för att utföra min uppgift: att vara social mot mina kompisar och lyssna på föreläsaren. Ingenting av detta är egentligen särskilt intressant (mer än att vara social) och det är inte många saker som känns upplyftande när man står på perrongen, redo för att åka iväg. Man vet att tågresan kommer vara densamma. Vägen, träden, folket, ja allt är detsamma som dagen innan. Mönster och rutiner följs. Konduktören kommer och vill se månadskortet som man betalat dyra pengar för. Men ibland så blir man överraskad, ibland bra överraskningar, ibland dåliga. De dåliga innefattar två timmars försening på tåg. Det bra och roliga är när man hittar huvud på spåret!

Okej, det är kanske inte är snällt att säga så om en stackars hjort som fått sätta livet till. Men det ser ganska roligt ut när det ligger ett hjorthuvud på spåret, perfekt avhugget med tungan ut ur munnen. Den dagen var jag riktigt upplyft och lycklig när jag senare gick mot skolan. Men ack, ej mer har jag sett detta huvud. Kanske är det uppätet av en kråka eller nått. Kanske fick det ben och försvann, vem vet?

Hittade en bild som jag fotograferade för ett tag sen utav mycket humoristiska skäl. Humorn i denna löpsedel är så slående att jag nästan vek mig dubbel av skratt.

"Ernst i blodigt djurdrama" Chockad: Katten blev sönderslagen.

För att komma till Ernst försvar så har jag faktiskt inte läst artiklen och tänker inte göra det heller. Men att en sådan sak ens får lov att bli kallad nyhet känns en aning makabert. Kan det vara så att Ernst varit ur rampljuset ett tag och faktiskt ringer in själv till tidningen för att meddela det hemska som hänt? Eller är det så att det finns ett team som hela tiden följer Ernst vart han än går för att dokumentera hans dag? Då kan man ju fråga sig om Ernst betalar dem för att följa honom eller om det är frivilligt?

Frågorna är många. Här kommer bilden, med en chockad, uppriven Ernst.

Tvångsdricker te för att bli av med förkyldningen jag egentligen inte har (internt skämt). Jag hatar te. Det är äckligt och varmt och sticker i tänderna. Det är helt onödigt... Om man nu inte orkar göra varmt citronvatten med honung, för då lindrar teet halsen lite. Men som sagt, jag är inte förkyld.

Jag verkar inte ha så mycket spännande att delge er. Inte för att jag har skrivtorka, nej nej, det finns mycket jag skulle kunna skriva om. Jag är bara inte en sådan person som hänger ut mitt liv på det sätt alla andra gör. Därför är det svårt att hålla igång, men jag tycker jag är på bra väg. Att skriva är ju trots allt roligt, men jag vetifan om blogg är så bra. En fluga som inte riktigt våga försvinna, kanske kan man beskriva bloggen så? Hursomhelst glädjer det många att få hänga ut sina liv på detta vis, via internet, så jag säger: Varsågod, fortsätt med det. Det finns alltid någon som gillar det.

Har man dock alltför privata saker att säga ska man skita i det eller sätta lösenord.

Igår kom den första snön. Jag kommer nog aldrig växa från känslan av ny, blöt snö som smälter på tungan och försvinner lika fort som den kom.

Efter vissa påtryckningar från min kära nästkusin så har jag funderat på att starta min blogg igen. Kanske klarar jag det, kanske inte, men vi behöver ju inte dra förhastade slutsatser. Jag börjar lugnt och känner mig inte ett dugg pressad. Kanske är det dags att börja skriva av sig igen, vem vet. Hursomhelst behöver jag inte det idag. Detta räcker gott. Varsågod Petra, detta är till dig!

Då sitter man här igen, tro det eller ej, en vanlig söndagkväll. Livet gör sig påmint och jag tror inte det kunde varit mycket bättre än såhär. Ibland finns det dagar som är sådär underbart bra, vilka vi vill ska vara förevigt. Idag är en sådan dag. Tyvärr kommer den inte vara förevigt, för dygnet är snart slut. Snart ska jag sova och upp och jobba för att tjäna lite pengar. Trots att det finns mycket roligare saker att göra, tröstar jag mig med att det "bara" är fem veckor kvar, vilket egentligen inte är så mycket. Tänker man positivt går allting mycket bättre.

Min bästaste vän har förflyttat sig till den engelska bygden och kommer antaligen befinna sig där ett bra tag till. Jag hoppas du har det bättre och att du får en mycket lärorik tid där. Går allting som planerat kommer jag till dig i mitten av augusti! Som jag sagt innan: Jag är bara en signal, ett flyg eller ett mail bort!

That's all for tonight folks, sleep well.

Idag  blev det dags för den traditionella utklädningen för studenterna. För att toppa min utstyrsel som någon slags badleksak i nian, blev jag nu, inför studenten... Gubben i lådan! Mycket roande. Orkar inte författa några längre rader.
Om två dagar smällre det.

Adios

Denna vecka har inletts med en helcrazy hairday med diverse frisyrer, mycket roligt. Tisdagen (idag) innebar vattenkrig, vilket jag glömt bort, mycket tråkigt.

Nästa vecka smäller det. Ut i det fina vädret.

Tre veckor kvar alltså, tre veckor... Var tar tiden vägen? Känns som det var igår jag gick på lågstadiet, sprang runder och spelade boll och inte visste ett jota om vad livet hade att ge mig. Idag, x-antal år senare sitter jag har och väntar på att få ta studenten. Snart är det slut, snart är vi "fria" (inte helt det finns ju faktiskt universitet, men endå).

I två hela veckor nu måste jag jobba som en flitig myra för att hinna med allt det sista lärarna lagt in på schemat. Varför ska de alltid göra på detta vis? Den största frågan är väl egentligen varför vi blir lika förvånade varje gång, då det faktiskt sker varje år?! Är vi bara så lättlurade att vi faktiskt tror de ska lägga av eller är det hoppet som väcks i våra hjärtan?

Hursomhelst är det snart slut med detta liv och början på ett nytt. Snart är det studenten. Wihoooo.......!

Kanske trodde ni att jag var död, kanske var bloggen nerlagd eller kanske kunde jag inte skriva längre. Alla påståenden är fel!! Jag är inte död, bloggen är inte nerlagd och jag kan skriva. Det är bara det att jag inte finner något större nöje i att sitta framför datorn hela dagarna, vilket jag gjorde förr.

Tiderna är sådana att vi nu är inne på slutspurten, snart är det dags för studenten och det "fria" livet. Snart slipper vi varandra.. Eller ja slipper och slipper, men vi drar i alla fall iväg på vad vi själva vill. Det börjar nu bli riktigt nära och jag måste erkänna att mitt i all eufori så känner jag en smula rädsla. Kanske är det tanken på att verkligen bli vuxen som stör mig, jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att slutet är nära och jag kommer ge järnet fram tills dess.

"Countdown studenten 2008" kommer inom kort.

Äntligen, äntligen! Jag är fri. Jag har inget att göra, mer än det jag själv vill göra. Jag är fri, även om det bara är för en liten, liten stund och gud vad det känns gött!

Tacka vet jag filosofer, de har gett oss alla dessa funderingar som inte kan ta sig ur skallarna våra. Kanske har vi alla någon filosof vi ser upp till mer än någon annan. Jag känner till många som jag kritiserar och den starkaste kritiken riktar jag mot Pythagoras. Jag tror inte alls, och vet verkligen, att allting inte är uppbyggt av tal. ALL MAKT ÅT ORDEN, NER MED MATEMATIKEN!