Fredag

Igår gjorde mina föräldrar en förändring i tandhygien-utbudet, de inskaffade nämnligen Listerin. Listerin är ännu en av de varor som ska hjälpa oss människor på vägen till perfektion. Jag som dock bara är en nyfiken människa ( det ligger i min natur) bestämde mig att pröva detta medel. Jag hällde upp 20 ml av den gröna vätskan och hivade in det genom foderluckan. Jag gurglade, harklade och gjorde allt man skulle göra. Efter exakt 30 sekunder spottade jag ut det. Munnen var helt bedövad, men den kändes verkligen fräsch. Jag bestämde mig därför för att använda Listerin i fortsättningen, inte för att få perfekta tänder, utan för att hålla munnen ren och fräsch. Så har ni äckligt svalg, ruttet tandkött eller andra problem, prova listerin. En annan sak som också förbättrar munhygienen är tungskrapan! Att få skrapa väck äcklig saliv och en massa bakterier är bland det roligaste att göra på morgonen innan man borstar tänderna! Well, well. Nog om detta, nu ska jag ägna mig åt viktigare saker, t.ex. att titta på tv eller spela pacman. Sköt din munhygien, ring tandfen.
Tandfen btw!

Tänkte att jag skulle försöka diktera några rader här nu när krafterna börjar återkomma. Det lär inte bli någonting långt, jag har absolut ingen lust eller ork att skriva egentligen, jag känner bara att det är min skyldighet gentemot er andra små stackare att få delta i mina sprudlande visdomsord igen. 
   Efter att ha varit inlagd på sjukhuset i X antal dagar, gick det upp för mig hur många som egentligen tänker på mig och som bryr sig. Att det skulle kräva sjukhusbesök för att jag skulle förstå det, kanske inte var det bästa alternativet, men polletten trillade i alla fall ner. Tänk att det är så många som bryr sig om hur lilla jag mår. Tänk att det är så många som undrar och oroar sig. Jag visste inte att jag hade så många vänner. Det låter kanske hemskt, men jag har aldrig tänkt på det förr. Det jag vill säga ( i kortare ord än vanligt) är att man ska ta sig tid och tänka över hur man har det egentligen, och vara rädd om det man har, för man vet aldrig när man förlorar det. Man har så mycket mer än vad man tror och man ska vara rädd om det. Man ska vara lycklig för varenda liten vän man någonsin möter. Det är en lycka att få ha så goda vänner. Jag kan bara säga tack för all omtanke!

Okej, jag vill inte vara en sådan person som gnäller. Jag är inte en sådan person. Jag yttrar mig sällan om jag mår dåligt eller har ont någonstas, det är inte jag. Jag brukar stå ut tills dess att jag knappt kan lyfta mig från sängen och mina föräldrar tvingar mig att uppsöka vård. Just det, jag kämpar på även om jag inte är helt ok, för inte fan kan man ligga hemma och tycka synd om sig själv om man har en liten förkyldning? Nej, det som inte dödar, det härdar. Men nu så har det faktiskt gått så långt att jag har dragit på mig körtelfeber. Det är inte speciellt kul, för har man redan mandlar som två bongo-bongo kulor, blir inte saken bättre av att lymfkörtlarna i halsen svullnar upp och tryker ihop dem. Man kan säga att jag har börjat få nog av mina halsbesvär. Från halsfluss-->halsböld-->körtelfeber. Som sagt, jag gnäller inte, men när fan ska detta ta slut? Skolan, jobbet ja allt tar stryk. Jag tvingas vara borta nu i minst två veckor från jobbet, skolan ska jag till tidigare, det går inte att missa allt. Ni som känner mig kanske oroar er för att jag ska smitta er, men det smittar bara vid nära kroppskontakt och jag tänker definitivit inte kyssa någon av er. Just nu är jag bara så trött på att bli hindrad av sådana här småbagateller att jag håller på att gå upp i ett enda stort rökmoln.  Jag kan dock inte avsluta detta inlägget negativt, man måste se det från den positiva sidan också. Jag kan äta hur mycket glass jag vill, utan att ha dåligt samvete över det. I detta fallet är det för en god sak.

I min desperata jakt på kunskap bestämde jag mig för att ta en paus från religionspluggandet och lyssna lite på musik. Likt ett par lärkvingar bläddrade jag mig genom olika artister och fastnade tillslut för Robbie Williams. I detta ögonblick insåg jag att det var längesen sist han och jag tog oss tid för varandra och bara var. Det var ett kärt återseende som väckte många känslor. Mitt i all stress kan det vara skönt att bara koppla av, inse att det krävs en paus för att alla studier ska fastna och låta sig ryckas med i musikens värld. Åter igen känner jag den här mörka sidan krypa sig in på mig. Likt en dementor (ur Harry Potter) sugs min livsglädje och styrka ut. Jag blir tom, trött och nedstämd. Skolan tär på min kropp. Den känns onödig. Med dessa tankar märker man att man är rejält nerslagen i skoskaften och att man nog nått botten i de negativas hav, men det är då reservkrafterna sätts igång. Likt ett ångande lokomotiv drar de genom kroppen för att sprida energi och förmedla de positiva tankarna till alla kroppens vrår. Åter igen har de goda segrat, men hur länge till ska de orka stå emot? Hur länge ska de goda orka att besegra de onda i vår värld? Hur länge dröjer det, innan människan går under?!

Många av er har säkert hört talas om eller sett filmen "Den ofrivillige golfaren", med Lasse Åberg i huvudrollen?! Well folks, I've got a new one for you. Den heter "Den ofrivillige bantaren" och handlar om en tjej som bara kan äta flytande (ink. mjukt bröd) p.g.a en halsböld och gigantiska mandlar. Låter lite ofräscht kanske, men sånt är livet. Ni som är äckelmagade (Sofia) behöver inte läsa detta om ni inte vill, det sker på egen risk.
   Sedan i fredags har jag levt på flytande föda, det blir verkligen långtråkigt i längden, men så idag besökte jag läkaren som fixade bölden, vilket gjorde att jag kunde äta en bit bröd. Jag var i himmelriket. Denna erfarenheten har fått mig att fundera. Hur kan man frivilligt sluta äta? Hur kan man överhuvudtaget strunta i någonting så underbart som mat? Jag har varit utan riktig mat i fyra dagar och jag längtar redan som besatt efter att få sätta tänderna i en bit av mammas köttfärslimpa, eller någonting som är tillagat på riktigt. Jag klarar knappt ens av tanken på att inte äta. Jag hade nog varit den sämsta bantaren/anorektikern någonsin. Jag hade fått smyga med maten då. Nej att sluta äta mat är ingenting för mig. Nu när jag har fått se vad som händerär det inte speciellt frästande att gå ner i vikt genom att skippa maten, så mitt råd är helt enkelt att käka vad man vill käka och sen ge sig ut i joggingspåret för att träna! Det är den rätt medicinen. LÄNGE LEVE MATEN!

Jag har fått en uppenbarelse! Jag måste bli mer produktiv, göra fler saker och tänka mer positivt. Jag har länge levt i denna melankoli och levt efter mina pessimistiska tankar. Men jag har fått en uppenbarelse. Inte av gud, utan av mig själv faktiskt. Man kommer ingen vart som man inte försöker se det hela från den ljusa sidan. Lever man i mörker får man nöja sig med mörker också. För ger man inte lite, kan man inte heller ta någonting. Soo yes, jag har slutat vara en melankolike och en negativitist, numera är jag åter igen en positivitist!