Fredag

Har precis gjort klart simarbetet och borde egentligen börja med engelskan. Men på något vänster känner jag att jag inte riktigt har orken till det... Känns som allt liv sugits ut, för det har hänt för mycket nu, på för kort tid. Aldrig någonsin att jag kunde tänka mig detta om lilla, vackra Ängelholm. Aldrig någonsin att det skulle kunna ske. Men verkligheten hinner ofta ikapp en. Ingenting är som man tror. Ingenting är som det har varit.

När vi firade nyår så gav jag åter igen samma nyårslöfte som jag ger varje år. Det är säkrast så, för det är ett löfte jag åtminstonde kan hålla. "Jag tänker göra detta året lika bra som det förra, om inte bättre". Det är mitt nyårslöfte. Men detta året har inte börjat bra. Inom loppet av två månader har vi drabbats av två förluster. Kanske inte jag på samma sätt som många andra. För personerna har inte varit i min närhet. Men det blir ändå så att man tänker till lite extra. Speciellt när det är personer i samma ålder. Hur kan man tycka att livet är så kasst? Livet är ju underbart! Visst, det har ups and downs, men det hör till! Det kan inte alltid vara bra. Det ska inte alltid vara bra. Tänk om det hade varit det. Hur kul hade man då tyckt det var när det gick riktigt bra? Om man aldrig fick känna nederlaget. Då hade man ju aldrig lärt sig hur det känndes att faktiskt lyckas.

Det är hemskt att sådant kan ske, och när man hör det, blir det en chock. En chock som tröttar ut en, som verkligen suger musten ur en. Men en sak är säker. Hur dåligt man än mår och hur dåligt livet än kan verka. Så blir det alltid bättre. Lyckan finns där för alla. Det gäller bara att hitta sin egen väg. För allas väg är olika och det går inte att åka snålskjuts på någon annan. Men när man sedan nått fram, då får man känna hur jävla gött det är att faktiskt vinna sitt race!