Fredag

Just när man trodde att världen nått botten, när det inte finns någonting gott på jorden längre, det är då de verkliga hjältarna visar sig. De där vardagshjältarna som ingen märker annars, de med ett hjärta av guld, som är totalt osjälviska. De som hjälper en vän i nöd.

Imorgon åker jag på semester. Hade det slutat illa hade jag antagligen inte åkt. Ikväll när vi sitter och äter kvällsmat så utbrister mamma plötsligt; Min tand har gått sönder! Hon spottar ut en bit plomb och säger vafan. Vi åker till Grekland om ca sex timmar. Och tanden var förstörd. Hon ringde akutrådgivning och blir satt i någon form av kö. Då utbrister jag; Ja nu hade det varit bra om man känt någon som var tanläkare. Detta får mig att tänka på M, som jobbat på en tandläkarmottagning, vilket får mig att tänka på S, vilket får mig att tänka på att S har en mamma som är tandläkare som kanske vet vad vi ska göra. Ringer S mamma och låter min mamma prata med henne. Hon säger att det inte finns någonting vi kan göra för det finns ingen som tar hand om sådant så sent på kvällen. Då får ni åka ner till Malmö. Mamma är givetvis berädd på detta och är i startgroparna, när S mamma säger; Men jag tycker synd om dig, så jag kan hjälpa dig!
"Vad sa du sa du?!" Mamma vet inte om hon hört rätt. "Jag hjälper dig, säger S mamma. Var bor du? Kör till denna tanläkarmottagningen så möts vi där."

Mamma och pappa hoppar in i bilen och kör iväg. S mamma larmar av tandläkarmottagningen och fixar mammas tand. När man tror att allt det goda är slut, så kommer det mer. De behövde inte betala. S mamma visste inte hur de skulle fixa det. Hon säger; Jag tyckte synd om dig, jag hjälpte dig.

Ja go vänner, alla ni som trodde att världen var så ond, ni trodde fel. Det finns mycket onska, men det finns fan tommen så mycket mer godhet. Jag är mållös, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Trots detta har jag fått ihop någonting som visar sig vara en text. Det enda jag kan göra är att tacka S mamma för att hon är så snäll som hon är. Det kanske verkade som ett litet problem, men för oss var det stort. Tack så mycket, du har räddat vår efterlängtade resa. Tack!

 

Jag säger bara tack, tack för att jag äntligen fick se Timo! Jag är så glad för min fina tröja och den underbara spelningen, haha. Börjar kanske gå till överdrift, men Timo är Timo. Lovers are Lonley, oh yes. Snart Simpsons, oh yes!

Jag fortsätter på temat städning. Har jag fått städnojja eller är det helt enkelt så att jag faktiskt har ganska mycket saker som behöver rensas ut? Tidigare i veckan storstädade jag hela mitt rum. Gamla kläder slängdes, de som inte används lika mycket lades undan och det blev så rent att man praktiskt taget kunde äta maten direkt från golvet. Idag fortsatte jag att rensa ut skit, nämnligen från min dator. Det var främst en himla massa bilder det handlade om. Jag visste inte riktigt om jag skulle ha kvar dem, eller om de skulle kastas, men när jag tänkte efter så var det inte så lönt att spara en suddig bild på Björn Dixgård bara för att det var Björn Dixgård. Vissa bilder föreställde spel och mat från kalas. Varför spara dessa? Vissa var väl fina på maten, vissa sparade jag, men det behövs inte femtielva bilder av en sketen tonfiskbaguette. Jag raderade även andra på kompisar osv, även här handlade det om dubbletter eller suddiga kort. Vissa som föreställde vissa personer ville man kanske inte raderat, men när man tänker efter igen då, så finns det bättre bilder på personerna som man kommer spara. För under hela livet drar man på sig en jävla massa skit (kom att tänka på min farmor som bott i samma hus i 50 år och inte rensat ut en enda gång och som nu ska flytta!). Det är lika bra att rensa väck lite saker då och då, man dör knappast av det. Även om man raderar ett foto eller slänger en sentimental sak, så kommer man alltid ha kvar minnet av den/det, och det är väl faktiskt det som är det viktigaste?

Fredagen innebar även den en trip till Hbg. Jag hade länge sett fram emot Bo Kaspers Orkester, men det blev inte av då tiden inte räckte till. Istället fick vi bevittna Mustasch som var helt ok för den musik de spelar. Efter spelningen begav vi oss vidare in mot city igen för att inskaffa föda då vi alla blivit hungriga. Jag hade även denna dag sett fram emot att åka karuseller och äta sockervadd, så blev inte fallet. Intresset av att åka karuseller låg endast hos mig och då hungern började göra sig påmind beslutade jag att det var bättre med lite riktig mat istället för spunnet socker.

Halv ett bar det vidare hem till Sir Maximus aka Siggan. Det blev en lång partstund på rummet och dagen avslutades ca 05.00 då vi bestämde oss för att sova.

Igår var det dags för Hbg-festivalen. Trots regnet begav vi oss först ner till stan för att förtära en delikat måltid, för att sedan ta tåget till Hbg och festivalen. Först på schemat stod en konsert med Timo Räisänen på gröningen. Förväntansfulla stod vi och blickade upp mot scenen. Timo gör entré och fansen blir som galna. Det var en helt underbar spelning som bara gav kärlek i mängder till publiken. Det bästa var att Timo och bandet verkade ha så himla roligt hela tiden, vilket gör att publiken får ännu roligare. Höjdpunkt var när vi alla sjöng "Ja må han leva" för Timo. Efteråt begav jag mig till platsen där tröjor såldes, snackade lite med Timo och köpte en signerad T-shirt. Underbart!

Sedan blev det lite karusell-åkning och efter detta toalettbesök och gång till Stora scenen och Mando Diao. Mando i alla ära, men jag måste säga att Timo var bättre. Det var tryck, som alltid, men de verkade ha förändrats sen jag såg dem på Tivoli. Gustaf skrek en massa fåniga saker som han kunde utelämnat och ja, det kändes bara inte så speciellt längre. Det kan ha varit vädret också, eftersom Timo var under tak så slapp man bli blöt. "Good Morining Herr Horst" var underbar dock och många andra också. Vi tittade aldrig klart på hela konserten, tröttheten hade satt sina spår. Det var en superb kväll.

Äntligen känns det som sommarlov. Inget mer jobb, ingen mer körkortsteori, ingenting mer att plugga på fem hela veckor. Ingenting alls! Det känns helt underbart! Jag är fri!

Dagen till ära firades med en mjukglass dränkt i strössel och lite små-shoppande inför Grekland. Nu är det inte långt kvar!

Framtiden kommer inte att bli vad den har varit, det förflutna kan inte längre påverka.


Ciao


Ps. Lite osamanhängande, är för exalterad att lägga ner mer skrivtid. D.s

Igår kl. 20.45 begav jag och Maximus oss ner till staden för att hämta ut våra biljetter till den senaste Harry Potter-filmen. Den har länge varit efterlängtad (inte lika mycket som den sista boken) och det skulle bli en trevlig kväll. Kl. 22 sätter skådespelet igång och publiken tystnar. Filmen var riktigt bra. Både jag och Maximus konstaterade att karaktärerna inte var lika hysteriska som de var i den förra filmen ( även om Harry är spänd och hysterisk, men det ska han ju vara) och känslorna förmedlades bättre ut till publiken. Skådespelet hade nu tagit sig in på det mer känslomässiga planet och var mer varierat.
Höjdpunkter: Vi befinner oss mitt under en slagsmåls-scen. Det är helt tyst i publiken och alla koncentrerar sig på vad som komma skall. Rätt vad det är trillar hela möblemanget på mysterieavdelningen ( i filmen alltså) ihop och går sönder. Då utbrister en liten kille (som sitter bredvid mig och smaskar på sitt godis) ett högt: OJ! Alla skrattar.

När Cornelius Fudge inser att Voldemort är tillbaka säger något smarthuvud i publiken: Men daaa. ( fjortis vielleicht?)

Det var en rolig kväll helt enkelt.

Inatt var jag inte ensam i min säng. Bredvid mig låg en underbar kille. Jag är kär. Han är mjuk på utsidan, och på insidan. Han är kramgo och finns alltid där för mig. I vått och torrt ställer han upp, vad det än gäller. Han är manlig och varm. Vad mer kan man önska sig?! Han heter Mr. Hunk....... Han är en kudde som jag fått av Maxine. Men han är underbar, det spelar ingen roll att han är en kudde. Det är mannen i mitt liv (just nu), och jag är väldigt säker på att han inte kommer lämna mig i första taget. Där vet jag att jag har övertaget. Han kommer alltid finnas vid min sida. Tack Maxine, jag är evigt tacksam!  Mr. Hunk & Jag.